Min syster, något av ett underverk =)
Jag va den stoltaste i världen. Skulle börja 4:an till hösten.
Min mamma hade åkt in till Borås sent på natten,så ja o min äldre bror va kvar hemma.
Nästa dag ringde mamma o sa att ni har fått en lillasyster. Va glada vi blev.
Det va 23 år sedan.
Idag är ja lika glad över att ha min syster. Men tänk så olika vi är och blev.
Varandras motsats. Haha, kul som fan när ja tänker på det.
Du ska iaf veta syster att jag älskar dig jättemycket. Allt vi gått igenom och upplevt,har vi gjort tillsammans,du och jag. Stöttat varandra. Hjälpt varandra. Bråkat, precis som syskon ska. Jävlats, som syskon ska.....
Men hur kommer det sig att du är så klok? Ibland kan man änna tro att du är storasyster, o ja den lilla systern.
Ja kan göra dumma grejer, har gjort dumma grejer o de har du talat om för mig oxå, men dock inte på ett elakt sätt, utan på ett klokt sätt. O de e bara bra, att du är ärlig. Ja respekterar dig för de. Inte många som vågar stå upp så.
Du gjorde mig så otroligt glad i Fredags, vet du om det? För dig kanske inte så stor grej, men för mig va det de.
Påhittiga lilla skitunge =)
En älskad vän....
Älskade lilla Sotis....
Nu har han somnat in för alltid. Nu har han det bra. O det känns bra, faktiskt. Ingen av oss i familjen ville ju att han skulle må dåligt. Åkte till veterinären i förrgår med honom, han fick stanna kvar över natten med dropp, för han var uttorkad. Veterinären var så snäll att han tog med sig Sotis hem till honom för att ha honom under observering.
Igår ringde mamma till mitt jobb och berättade att det inte såg bra ut för Sotis,att han var mer sjuk än vi anat.
Efter jobbet åkte jag hem till mamma. Hon skulle ringa veterinären kl 14 och prata med honom. Hon ringde och han sa att Sotis förmodligen hade en tumör i levern, och att han överproducerade insulin, han hade oxå väldigt höga värden. Beslutet om att låta Sotis somna in för alltid kom ganska snabbt. De fanns inga garantier på att han skulle klara detta, samt att om en människa hade haft Sotis värden, hade man inte överlevt.
Så vi gjorde det så fint och värdigt för Sotis vi kunde, o lät han somna in.
Älskar dig Sotis
Kommer aldrig glömma dig......
1 år går så fort...
Då, trodde ja inte att ja skulle klara av att leva mer. Ja va helt söndersliten inuti. Hjärtat va söndertuggat. Men me mycke stöd o hjälp o kärlek från familj o vänner, gick de så sakteliga åt de ljusa hållet.
Sen dess har de hänt lite saker. Ja träffade ganska snart efter min hemkomst en ny tjej, otroligt snygg o snäll o rolig..och, hehe..lite yngre..Men ja mådde bra av henne. MEN, hade aldrig i tankarna att vi skulle hamna där vi är idag.
För nånstans i huvvet hade ja ändå hoppet kvar om mitt ex. Men ju längre tiden gick, o ju mer ja träffade Emelie, insåg ja en dag att, fan, ja e nog kär..Så skön känsla, de vet ju alla..Men trodde ju inte att ja skulle uppleva de igen. Men jodå, pang sa de..O vid den tidpunkten hade ja oxå fått en lägenhet, påbörjat mitt gamla arbete igen, mitt liv hade gått tillbaka till de vanliga.
Idag är ja förlovad me Emelie, har jättebra kontakt me mitt ex..vilket ja e glad över.
Men vet oxå att även om de mesta ser svart ut, du ser inga som helst utvägar. Prata prata prata me folk omkring dig som älskar dig, även om de dom säger inte alls låter logisk, så lyssna ändå. Gräv inte ner dig i problemet lr i självömkan, då blir det garanterat värre..
puss o kram
