bmarks

Ytterligare en helg har gått. O den har jag spenderat på mitt jobb..Jaha, va kul då. Nja, inte särskilt.
Som de e nu kommer jag att åka till Gran Canaria nån gång i september. Hoppas,hoppas,hoppas..
Ja e trött....vill bara vila..lite....

Sitter på balkongen o dricker kaffe o röker cig efter cig. Klockan är 10 o ja har varit vaken i ca 1 timma.
Den timman har ja bara tänkt på dig. Ja funderar på va de va som hände egentligen. Vi va ju så lyckliga.
Tänker du nånsin på de, att vi faktiskt hade de bra? Nu tänker du bara på ditt "nya" liv, och din karriär. Är det
verkligen värt de? Ibland slår tanken mig att du borde leva ensam hela ditt liv, eller åtminstone så länge du
har tänkt att syssla med det du gör. Ja,jag vet att du brinner för ditt yrke, men de yrket kan få dig att bli ensam.
Du sa till mig att du inte ville leva singel-livet igen, du ville inte ragga. Men kämpa då, för mig. Du säger till mig
att du saknar mig, att du saknar ditt gamla liv. Att du vill leva o bo me mig igen. Men du visar inget som helst
intresse över att kämpa. Varför? Betyder ja ingenting för dig längre?

De e ditt fel, helt o hållet att ja mår som ja gör. O ja mår inte bra. Jag fick åka hem till ingenting,bara för att
du valde att inte kämpa. Du ville tydligen leva i en bubbla,utan nån som helst tanke på vilken skada du gjorde.
Du har sårat mig nåt enormt. Vet du de? Ibland tänker ja, nä, nu skiter ja i dig. Du vill ju ändå inte ha mig
längre. Varför är ja då kvar? Varför släpper jag dig inte? Hur kan ja vilja ha nån som har gjort mig så illa?

Vet du att ja hade tänkt o fria till dig på våran 3-årsdag? De planerade ja redan när vi fick reda på att du fått
ditt jobb. Ja hade tänkt be dig att bli min för evigt. Så mycket älskar ja dig. Vilken tur att ja inte frågade innan.
Ja känner mig förnedrad. Ja kommer hem igen, o vem  är det som får alla frågor? Jo, de e jag. De e väl ingen
som har ringt dig för att kolla va som hänt. Eller? O ja kan inte svara på några frågor, för de e ju du som inte
kunde fortsätta.
Du sa en gång till mig där nere att de hade vart enklare att vara singel. Jaha du, va singel då för fan. Om de
nu är så mycket smidigare. Ja förstår inte vitsen me de du sa, ja hade kunnat vara hos dig nu, o stötta dig när du mår dåligt. Ja hade kunnat hålla om dig nätterna igenom, men de ville du inte. O nu säger du till mig att du
känner dig ensam. Men hitta nån då för helvete, som kan stötta dig, o hålla om dig på nätterna. Hitta nån
som du kan luta dig mot när du mår dåligt.

Alla frågor ja har, kan du inte besvara. Inte en enda. Hur snällt e de av dig då? Du vet ingenting säger du.
Tycker du att de e snällt de här. Ja förtjänar mer. Ja förtjänar svar.
Du känner inte igen dig själv, säger du. Men rannsaka dig då. Nåt måste du kunna göra. Eller har du gett upp?
Ja vet att de e smärtsamt att behöva gå igenom saker, ja vet. Men ja måste göra de, o ja öppnar mig för dig, talar
om för dig exakt hur ja känner o hur ja mår. Men de gör inte du.

Sen olika dagar säger du olika saker. O en sak har ja märkt, att varje gång du har sagt att du vill bo me mig igen,när du kommer hem, har du varit bakfull. Har de nåt me saken o göra tro? Bakfylle-ångest kallas de.
Ena dagen kan du säga att vi inte ska göra nåt drastiskt, andra dagen e du helt oberörd på nåt sätt. Varför?
Varför vill du inte kämpa? Har du lagt ner allt? I såfall, säg det till mig, för jag går under. All denna ovisshet tar död på mig.

Jippie..Tack vare syrran min, har ja nu fixat en alldeles egen blogg. Bara för att kunna skriva av mig lite,
utan att bli avbruten osv..Kan va rätt skönt.
Har ju en del grejer ja behöver få ur mig.. Ta inte illa upp nu alla mina nära o kära, men ibland krävs de bara att få skriva...De vet ju ni oxå....
Tjingeling...